.

Jag är inte som förr. För tårarna hade kampats om att få rinna ner längts kinderna och jag hade haft svårt att andas för att svälja gråten om jag var den jag var förr fast nu. Jag hade velat berätta precis hur det kändes. Jag hade verkligen velat dela med mig. Om jag var den jag var förr fast just nu. Inget är riktigt verkligt när de endast är ord som varit konversationer. Inget är verkligt förns tankarna får en bild att knyta an till. Men de är just då man fantiserar att dem är större än vad de är. Eller mindre. Beror på humöret. Just nu vill jag inte veta vad jag känner. För det kommer jag känna tillräckligt när dagen jag vet kommer. Just nu vill jag inte ens fantisera om det. För det kommer vara tillräckligt jobbigt att se det när det blir verklighet. Just nu gråter jag inte. För jag kommer göra det tillräckligt när den dagen kommer. Jag spar på det. Jag vet vart famen finns då. Famnen som lyssnar och förstår. Som bara fattar när det jag säger egentligen är oförståligt. Det är lugnt för jag vet att jag har er.